Skip to content
Inatt släpps dokumentärserien Omgiven av fiender som i sex delar enligt Viaplays hemsida ska svara på ”vad det är som får nyckelpersonerna i den nordiska högerextrema miljön att leva sådana extrema liv?”.
Serien är baserad på intervjuer med företrädare för nationella och kontrajihadistiska organisationer, samt med så kallade experter inom området, poliser och förrädare som tidigare varit nationella, men som nu aktivt bekämpar vårt folks rätt till överlevnad. Detta varvas med nyhetsklipp och filmer från de olika organisationernas verksamhet.
Det är en tydligt partiskt propagandistisk och anti-nationell serie och mycket av seriens fokus ligger på att försöka koppla samman de olika företrädarna med vapen och terrordåd och exempelvis får Anders Behring Breivik och hans dåd på Utöya 2011 mycket uppmärksamhet.
Dock ska det inrymmas att det också tas upp en del andra frågeställningar som åtminstone är ganska intressanta och något mer objektiva, såsom om förbud verkligen är den rätta
Så har en vecka gått in på det nya året och jag har äntligen räknat och sammanställt all statistik från 2022. Kamprapporterna och artiklarna på löpsedeln med basaktivism, offentliga aktioner, torgmöten, vildmarksstrapatser, kampsportsträning och mycket, mycket mer, från Skåne till Norrbotten.
Det svenska kampåret 2022 har givetvis kantats av valet som gick av stapeln i september, men för en bred kamporganisation som Nordiska motståndsrörelsen, där partiverksamheten bara utgör en del av verksamheten, har det givetvis hänt betydligt mycket mer än vad som kan härröras dit. Den verkliga motståndskampen sover nämligen aldrig, den ändrar bara till viss del form utifrån förutsättningarna för dagen.
2022 har sett till kvantitet varit ett mer aktivt år än vad 2021 var och vad gäller offentlig aktivism där våra aktivister stått på gator och torg för att dela ut flygblad och föra diskussioner med folket eller på brofästen med banderoller, fanor och rökgranater, så har det faktiskt bara vari
Av en slump kom jag att lyssna på en radiointervju med den vänsterpartistiske riksdagsledamoten Ali Esbati häromdagen. Intervjun handlade egentligen om hans upplevelser med Anders Behring Breivik på den norska ön Utöya för tio år sedan. Om detta tänker jag dock inte orda något.
Ali Esbati. Foto av Jessica Segerberg.
Nej, det kontroversiella som fick mig att fatta tangentbordet för att skriva denna artikel hade inget alls med Breivik att göra utan det var istället den ogenerade marxism som Esbati gav uttryck för i slutet av intervjun. Han menar där att samhället måste leta likheter istället för skillnader mellan människor och att den likheten vi kan finna mellan oss alla är att vi alla VILL ha det samma; trygghet för våra barn och att få leva i välfärd. Den likheten, den VILJAN, det är vad som ska styra politiken, samhället och landet.
Vi ska alltså inte på något vis se vad folk kan bidra med eller vad de faktiskt har rätt till, utan bara efter vad de VILL ha. Marxism till och
